”En gång alkoholist, alltid alkoholist”

Alkoholberoende är inte svartvitt

Anonyma Alkoholister har popularisterat denna drottning av alkismyter. De menar att en riktig ”alkoholist” [1] aldrig kommer kunna dricka normalt igen och att total avhållsamhet därför är enda vägen ur ett beroende.

I verkligheten är beroende inte svartvitt utan en gråskala. En betydande andel med alkoholproblem kan lära sig att dricka kontrollerat med hjälp av relativt enkla terapiformer och/eller medicinering.

I en studie av amerikanska CDC med över 140 000 respondenter, uppfyllde till exempel nio av tio som dricker alkohol på riskbruksnivå inte kraven för svårt beroende.

Faktum är att majoriteten i den ljusgrå delen av skalan slutar dricka på egen hand och utan större eftertanke. Tänk på alla som festar mycket i sin ungdom eller under studietiden. För att sedan lugna ner sig när de får familj eller ökat ansvar på jobbet.

Total avhållsamhet säkrare än kontrollerat drickande

Det är dock viktigt att poängtera att det finns evidensbaserad forskning som visar att total avhållsamhet som är en säkrare väg att gå än kontrollerat drickande. Speciellt för de som befinner sig på den mörkgrå delen skalan.

Detta ger onekligen stöd åt argument att det är dumt att chansa.

Anonyma Alkoholisters definition av en alkoholist

Många tolvstegare blir extremt upprörda när någon påstår att en alkoholist kan lära sig dricka kontrollerat. Detta på grund av att en alkoholist, enligt dyras synsätt, per definition aldrig kan dricka normalt igen. Kan denne det, så var hen aldrig alkoholist.

Problemet, utöver att det är ett rent cirkelargument, är att AA:s begrepp förväxlas med vårdens ”alkoholberoende”. Det är en av anledningarna att jag personligen är väldigt försiktig med att använda just ordet alkoholist [2].

Vidare har Anonyma Alkoholisters definition av alkoholism också vattnats ur med tiden. Från början var metoden endast menad för de allra mest hopplösa fallen. Sådana fall som verkligen gjorde bäst i att välja den säkrare vägen och avstå helt. Med åren har dock AA:s tolvstegsprogram blivit till en svårstuderad och ifrågasatt universallösning för alla nivåer av beroende.

Är det så viktigt att kunna fortsätta dricka?

Ett annat vanligt, men betydligt sämre, argument är den retoriska frågan om varför det är så viktigt att kunna fortsätta dricka. Att det i sig är ett tecken på att personen har problem med alkoholen.

Personligen anser jag detta världsfrånvänt. Vi kan och bör absolut ifrågasätta normaliseringen av alkohol och bekämpa stigmat kring alkoholberoende. Men så länge vi förväntas dricka i samband med middagar, högtider och företagsfester. Och så länge alkoholberoende ses som tecken på svaghet och klen karaktär; så kan vi omöjligt döma den som önskar kunna fortsätta dricka.

Faran med myten

Den stora faran med denna myt är att den gör folk rädda för att erkänna sina problem och söka hjälp i tidigare skede. Något som skulle minska det framtida lidandet för både dem och deras anhöriga. Dessutom skulle det bespara samhället en betydande del av de 103 miljarder som alkoholmissbruk kostar varje år.

1. Anonyma Alkoholisters sjukdomsbegrepp är tredelat. De talar om en ”mental besatthet”, som gör att alkoholisten inte klarar att hålla sig från det första glaset. En ”själslig sjuka” eller ”andlig brist”, som artar sig i att alkoholisten inte kan kontrollera sin ilska och sina rädslor. Och slutligen en ”fysisk allergi”, som gör att alkoholisten inte kan sluta dricka när hen väl satt igång. Denna allergi antas vara enkelriktat progressiv, i att en alkoholist direkt hamnar tillbaka där den slutade vid eventuellt återfall. Oavsett om det ligger ett, tio eller femtio år framåt i tiden.
2. Ett annat problem med uttrycket ”alkoholist” eller ”alkoholism” är att det inte finns någon egentlig definition utanför Anonyma Alkoholister. Uttrycket används inte i diagnosmanualerna eller i seriös forskning. Vissa menar att ”alkoholism” helt enkelt är att jämställas med den svåraste graden av beroende, men det är på intet sätt ett accepterat synsätt.